Den andra boken som gjort intryck på mig är Han är tillbaka av Timur Vermes. Inledningen är absurd (i ordets bästa mening): våren 2011 vaknar Hitler upp på en obebyggd tomt i Berlin. Trots att mycket, om än inte allt, ändrats sedan 1945 anpassar sig Hitler snabbt till den nya tidens kommunikations- och mediaverklighet. Hans uppriktighet om vem han är och vad han vill mottas på olika sätt av dem han möter, filtreras genom mottagarens förkunskaper, förhållningssätt och fördomar. På så sätt lyckas Hitler attrahera människor från olika grupper och med olika bakgrund i en tid där hur man kommunicerar är viktigare än vad man står för.
Boken handlar emellertid inte egentligen, anser jag, om Hitler utan om språk och kommunikation. Huvudpersonen i boken är därför Hitlers sätt att tala, Hitlers språk om man så vill. Vermes har med stor skicklighet fångat de ord, formuleringar och uttryck som är typiska för Hitler och överfört språket till en ny tid. Ibland använder har språket oförändrat vilket ger en särskild och skrämmande effekt. Vermes bok kan därför ses som en kritik dels av politiker som är form utan innehåll, dels av politiker som maskerar sitt sinistra innehåll i en fängslade retorik (jämför Rammsteins Angst).
Slutligen, kan man skratta åt Vermes Hitler (eller om man så vill åt Hitlers sätt att tala och kommunicera)? Vermes bok är nämligen en bok som får mig att skratta vid upprepade tillfällen. Är det då åt Hitler jag skrattar? Nej, det är åt hur människorna han möter reagerar och uppför sig. Skrattet är, för att följa Henri Bergsons resonemang, en tillrättavisning. Genom att skratta markerar vi vårt avståndstagande, vår önskan om inre förbättring och en bättre framtid än den som Hitler och hans likar erbjuder oss.