Ingen kan som Erich Maria Remarque skildrar krigets kaos, diktaturernas dårskap och flyktingens förtvivlan. Remarque skriver med små och precisa penseldrag. Platser, personer, händelser fyllda av längtan, förtvivlan, hopp och resignation. Här finns inget behov av att skildra våldet i grälla färger; våldets verkan skildras indirekt men desto mer gripande. Och det visar sig att våldet kan ta många olika former; även formen av att överge individen i ett byråkratiskt läggspel utan given lösning.

I en tid av krig och osäkerhet som kombineras med rasistiska budskap och ett ökande förakt för fred, omtanke och barmhärtighet är Remarque både aktuell och nödvändig läsning. Remarque skriver tidlöst om vad det innebär att vara människa, vilja överleva, vilja älska och behöva se människor omkring sig gå under och dö.

Av böckerna på bilden nedan kom den första ut för snart 100 år sedan men den är fortfarande – eller kanske snarare återigen – aktuell med sin skildring av det meningslösa kriget.

Lika aktuella är Den svarta obelisken och Natt i Lissabon med sina skildringar av hur den auktoritära, nazistiska staten äter sig in i alla delar av samhället och hur jakten på dem som är annorlunda börjar, först smått och sedan utan spärrar. Bägge böckerna har mycket att säga om situationen i Sverige, i Europa och i världen idag.

Så här till jul får man kanske önska att vår tids politiker skulle läsa Remarque och ta till sig hans insikter och kunskaper. Då tror jag världen skulle se betydligt bättre ut än den gör just nu …