Det finns ett antal författare som beskrivit Förintelsens fasor utfrån mer eller mindre egna upplevelser. Några som jag läst och som påverkat mig är Viktor E. Frankl, Primo Levi och Imre Kertész.

Tre författare och tre sätt att skriva. Frankl (som var psykiatriker) resonerar mycket kring hur människor påverkas psykiskt under extrema förhållanden (läs mer i min tidigare post). Boken är resonerande och analytisk och utmynnar i ett delvis nytt sätt att förhålla sig till livet.

Levi beskriver i sina böcker det han ser, hör och upplever. Det skapar en hög känsla av närvaro hos läsaren; man upplever Förintelsen på ett närmare sätt än hos Frankl. Levi intresserar sig för den enskilda människan och det mänskliga, inte för de bakomliggande psykologiska processerna.

Kertész bok, som är en roman med biografisk prägel och måhända med inslag av Kertész egen tid i koncentrationsläger, fokuserar på händelser och detaljer. Och på något sätt är det där boken både börjar och slutar: i de enskilda händelserna och detaljerna. Boken blir ett komplicerat pussel av delar där överblick och helhet går förlorad. Det blir lite av att inte se skogen för bara träd.

Efter att ha läst Frankl, Levi och Kertész kan jag konstatera att verkligheten återigen överträffar dikten (åtminstone när dikten ger sig på att skildra verkligheten).