Jag har tidigare konstaterat att humor sällan åldras med behag. Detta gäller inte bara böcker utan även filmer. Nyligen såg jag Snuten i Hollywood I. Jag vill minnas att jag tyckte det var en ganska rolig film då på 1980-talet (annars hade jag kanske inte valt att se den igen). Besviken är väl det minsta man kan säga att jag blev. Snarare blev jag besviken, upprörd och irriterad. Varför då kan man undra?

I början på filmen sveper kameran över Detroits slumdistrikt. Ska det vara något att visa upp som en charmig introduktion? Hur kan man tillåta att stadsdelar förvandlas till någon slags postapokalyptiska ruinstäder? Smutsigt, trasigt, nedgånget … Och det visas upp som något som är som det är, inte som något att uppröras över.

Filmen är full av primitiva stereotyper. Eddie Murphys rollfigur är street smart och snabb i munnen på ett stereotypiskt sätt (vilket inte minst visar sig när han häcklar en svart kollega i Hollywood för att han talar på ett sätt som inte “passar” en svart person). Samma sak gäller hur homosexuella skildras i filmen.

Slutligen kommer vi inte undan den sedvanliga amerikanska vapenfetischismen … Slutscenens blodbad och ammunitionsåtgång är i paritet med ett mindre krig. Och det är förstås bara skurkar som dör …

Nej, detta är en film som borde märkas som rasistisk, homofob, våldsförhärligande och förmodligen något mer.

Det faktum att jag inte såg detta för 40 år sedan men ser det idag visar möjligen att jag lärt mig mer om jämställdhet, jämlikhet och diskriminering sedan dess. Och detta är ju, som Gandalf skulle säga, en encouring thought, nämligen att man kan lära sig och utvecklas som människa.