I bokhögarna flöt två böcker av Erik Dan Bergman (“Dan”) upp. Bergman var på sin tid en tämligen känd författare med korta humoristiska berättelser som specialitet. Liksom i min föregående post kan jag konstatera att humor ofta åldras mindre väl. Även de berättelser som ryms i dessa två böcker har förlorat mycket av sin udd.

Det som däremot inte förlorat sin mening och som gör böcker som dessa läsvärda är de bilder och porträtt från en svunnen tid som ofta skickligt skildras. Ett exempel är den unge mannen som besöker sin tant fast besluten att följa alla konvenansens krav. Det börjar bra men problemen hopar sig när han ska hålla såväl käpp som hatt och handskar i handen samtidigt som han ska dricka kaffe och kyssa tants väninna på hand … En liten svidande vidräkning med stela formalia.

En annan berättelse (nu återigen aktuell) är berättarens besök hos vännen Gustavsson som nyligen förlänats en kunglig orden och därför ny går under namnet riddare Gustavsson. Gustavsson vånda när glädjen över den glänsande bröstprydnaden bryts mot känslan av att prydnaden bara är “grannlåt” för den fåfänge.

Så, läs gärna gammal humor men gör det inte för nöjes skull!