Nyss läste jag nedanstående två böcker.

“Humor i affärer” är en antologi med verk av bland annat Boccaccio, Balzac, Bremer, Daumier, Twain, Strindberg, Jerome, Oskar Andersson, Hasse Z, Storm P, Frank Heller, Piraten och Kar de Mumma. “Kolingens moder” är ett urval av Albert Engströms “gubbar” och situationsbilder. Böckernas innehåll har tillkommit mellan ungefär 1880 och 1980 så det är ett tämligen brett spann i tid, av författare och stilar etc. vi har att göra med.

Det gemensamma är att, märkligt nog, är det inte roligt. En hel del faller på saker som en mer eller mindre uttalad rasism eller sexism. (Det man frågar sig är om den typen av humor var rolig bland tänkande människor ens när den kom till?) Andra är så fångna i sin tid att de blir i stort sett obegripliga idag (en historia som helt bygger på frågan om att trassera en växel faller idag tämligen platt).

De historier som alltjämt kan bereda läsaren ett skratt eller ett stilla nöje är nog de historier som inte i första hand var tänkta att vara roliga (och som, enligt mig, i många fall inte ens borde funnits med i antologin), så bland annat Bremers skildring av Ma chère mères köp av sin egen likkista, Porters skildring av en jäktad börsmäklares romantiska förvirring och Thurbers överraskande historia “En knapp i västen” (som nästan lutar åt att vara mer av kriminalhtriller).

Engström, å sin sida, har sin styrka i den i många fall kärleksfulla skildringen av förra sekelskiftets olika “typer” som skickligt fångas i klädsel, uttryck, situation och språk. Själva skämten är blott undtagsvis roliga …