François Rabelais tillhör de författare som på något sätt anses definiera en brytningstid i litteraturen och historien. Rabelais föddes i mitten på 1490-talet och dog i mitten på 1500-talet och levde således i den tid då den ”mörka” medeltiden övergick i renässansen. Rabelais var en mångsidig herre som hann verka som munk (i två olika ordnar), präst och läkare. I dag är han dock främst känd som författare, något han själv anser att han var blott på sin fritid …

Nå, det intressanta med Rabelais berättelser som jätten Gargantua, hans familj och äventyr – allt samlat i fem böcker som senaste översattes till svenska av Holger Petersen Dyggve och utgavs i mitten på 1940-talet (vilket väcker tanken att förr i tiden – även i de kaotiska tiderna efter ett världsomspännande krig – kunde man ägna den klassiska litteraturen den uppmärksamhet den så väl förtjänar och till och med få böcker utgivna och lästa) – är att de i dag upplevs som tämligen stillsamma, nästan konventionella.

Detta betyder nämligen inte att böckerna är vare sig det ena eller det andra. Det betyder att vi idag har ändrat vår syn på kyrkan, på livet, på människan och hennes kropp och på litteraturen så att det som i mitten på 1500-talet ansågs både omvälvande och nytt idag är en del av hur vi alla är. Vare sig vi (vet om att vi) läst Rabelais eller inte.

För det Rabelais skriver var nytt på sin tid. Det kommer tydligast fram i hur han ser på vetenskapens betydelse och roll i samhället och på kyrkans roll (eller kanske i första hand dem som har roller inom kyrkan). Rabelais är optimist, han tror på människans förmåga att lära, förstå och vilja bättra sig. Rabelais tror på framtiden vilket fler borde göra även i denna dag …

När det gäller språket arbetar Rabelais med ord och konstruktioner som för tankarna både till Georg Stiernhielm och Vladimir Majakovskij; kreativt, överraskande och nyskapande.

Just när det gäller Stiernhielm är det intressant att notera att han föddes ganska exakt 100 år efter Rabelais och han, om nu Rabelais står som en post mellan medeltid och renässans, står som en post mellan renässansen och den tidigmoderna tiden. För Stiernhielm är många av de frågor som Rabelais lyfter avklarade och han kan bygga vidare mot upplysningens klara ljus.

Så står vi på varandras axlar: Stiernhielm på Rabelais och vi på deras. Och, som Gandalf skulle säga, that is an encouraging thought!