I nyligen nämnd bokhylla fann jag Skogsboda gård. Jag tänkte, spontant och, som det skulle visa sig, naivt, att detta var en historik över någon välkänd herrgård utanför Katrineholm eller söder om Falun eller norr om Eslöv. Och som böcker med lokalhistoriskt fokus alltid har en marknad lät jag boken slinka med i påsen …

Icke var detta en lokalhistoria utan något mer överraskande: en inspirationsbok i form av en berättelse om en påhittad gård.

Boken handlar om Erland som tillbringar en sommar på Skogsboda. Boken är full av spännande som kapitel som ”Tjuren som dragare”, ”Promenad med Paul till strömdiket”, ”Okulering, farbror Ernsts hasselodling” och ”Sjuskiftesbruk”. Boken är rikt illustrerade och trevligt skriven.

Bakgrunden till bokens tillkomst är intressant. Författaren Cecilia Bååth-Holmberg skriver i inledningen:

”För mig har som en hög uppgift hägrat tanken att få införa ungdomen i den svenska åkerbrukarens uråldriga men ständigt nya och outtömligt rika yrke. […] jag har sökt gifva landtlifvets själ för att härigenom väcka lust för det sunda landtarbetet och öppna unga ögon för naturens skönhet i detalj.”

och vidare

”Måhända kunde denna lilla bok hjälpa till att motverka en dylik slapphet, i hvilken säkerligen gömmer sig en smygande fara för landtlifvet och dess befolkning, som i våra dagar så starkt röner städernas sugande inverkan. […] Hade det lyckats mig att genom denna bok i någon mån gifva en verkligt fosterländsk väckelse och en första inblick i vårt lands gamla stolta odalmannanäring, så vore mitt syfte nådt.”

Boken är, skulle man kunna säga, ett försök att motverka en samhällsutveckling som blev allt tydligare runt förra sekelskiftet: urbaniseringen. Mellan 1890 och 1920 flyttar ungefär två miljoner människor från landsbygd till tätort och runt 1930 passar för första gången antalet personer i tätort antalet på landsbygden. Bååth-Holmberg drar med andra ord en lans mot en störtflod (om nu den metaforen säger något).

Och så är det ju ofta med förändring: vi ser små saker som ändras men inte de stora saker som förändras. För även om urbaniseringen hade kunnat bromsas så visade det sig ju inte vara relevant (annat än möjligen ur ett historiskt eller kulturellt perspektiv) för trots färre bosatta inom landsbygden så ökade produktionen och variationen på det som nådde medborgarna i butiksdiskarna. Och nya sätt att arbeta, vara anställd, vilja leva sitt liv gjorde att man vare sig ville, kunde eller borde driva lantbruk som på Skogsboda.

Man kan aldrig vända tillbaka eller som Mohamed Mbougar Sarr skriver: det är vi som ständigt hemsöker dem som föregått oss. Men detta får vi fördjupa i en kommande post.