Ahrvid Engholm avlossar i sitt inlägg i CS nr 44 återigen en bredsida mot skolans arbete inom datorområdet. Engholm beklagar först bristen på statliga insatserna inom området, övergår till att slå in öppna dörrar genom att påpeka att Compis-satsningen blev upphunnen och omkörd av den tekniska utvecklingen och avslutar med att kräva fler statliga insatser för att öka antalet (notera gärna detta: antalet) datorer i skolan.

Inlägget präglas av en bristande insikt om skillnaden mellan teknik och användning. Dessutom saknas kunskaper om det svenska skolväsendet.

Skolväsendet är i dag fullt kommunaliserat vilket innebär att det är varje kommuns ansvar att ge skoleleverna möjlighet att uppnå målen i läro- och kursplanerna. Kommunerna har full frihet att själva välja pedagogisk väg inom skolan. En nationell “fungerande strategi för datorutbildningen i skolan” kan därmed inte heller finnas. Istället ligger det i varje kommuns eget intresse att ta fram en lokal IT-plan som ett led i arbetet med att förbättra skolan. En centralt fastlagd strategi vore ett hinder, inte en hjälp, eftersom den inte kan ta hänsyn till de vitt skilda förutsättningarna och behoven inom skolväsendets olika delar (jämför en grundskola i glesbygd med 20 elever med vissa gymnasiers 2000 elever eller betänk special- och särskolornas speciella behov).

Vad gäller lärarutbildningen har den länge varit ett mål för kritik. Den som någorlunda följt utvecklingen vet dock att det sedan ett par år sker ett snabbt och målmedvetet arbete på landets lärarhögskolor för att i större utsträckning dra nytta av informationsteknikens möjligheter. Goda exempel finns t.ex. på Mitthögskolan och i Stockholm.

Compis-satsningen har analyserats av forskare från Uppsala och Linköping. Kontentan är att “misslyckandet” i första hand inte berodde på brister i teknik och utbildning utan på att datorerna inte kunde integreras i skolarbetet. Detta i sin tur berodde på bristande insikt om att datorer och IT påverkar vad man gör och hur man gör det, man gör inte samma saker men fortare. Vidare saknades den tekniska infrastruktur som krävs för att göra datorerna till ett kraftfullt arbetsverktyg. Slutligen insåg, med all rätt, många lärare inte nyttan av att använda datorer.

Det sista är värt att poängtera: det är egentligen bara under de sista två-tre åren som datorer blivit tillräckligt lättanvända och kraftfulla för att ge ett reellt mervärde i skolarbetet. Här har inte minst utveckling på Internet varit av stor, jag vill säga avgörande, betydelse.

Först i dag har vi egentligen nått dithän att vi kan fokusera på användning istället för på teknik. Detta har medfört en explosiv utveckling inom skolan. Hundratals skolor kommunicerar globalt via datorpost, ordbehandling och kalkylprogram liksom olika multimediaverktyg kommer till daglig använding inom skolans alla årskurser. Inom vissa kommuner länkas skolan, bibliotek och kommunal förvaltning samman. Byggnader och arbetsformer förändras för att tillgodogöra sig de möjligheter till individualisering och problemorienterat lärande som IT ger, exempelvis inom projekt Skola 2000. Konferenser och kurser ger alla som är intresserade rika möjligheter att följa utvecklingen och lära mer. En följd av detta är naturligtvis att skolorna massivt investerat i ny teknik. På två år har t.ex. antalet datorer fördubblats inom skolan. Under samma tid har hundratals skolor anslutit sig till Internet, ofta med egen server.

Denna utveckling har skett just genom att den pedagogiska nyttan äntligen blivit synlig bakom all teknik. Den har skett just genom att den decentraliserad skolan själv fått söka sig vägar att uppnå sina mål. Statliga tekniksatsningar à la Engholm hade aldrig givit samma resultat.

Johan Groth
Teknologie doktor, tidigare expert inom projektet “Det svenska Skoldatanätet”

PS För den som intresserar sig för skolans datoranvändning rekommenderas www.skolverket.se/skolnet

[Publicerad i Computer Sweden, nr 46:1996]