I fredags var jag på seminariet “Offentliga data som plattform för utveckling av nya tjänster” som arrangerades av Stockholms handelskammare i anledning av att regeringen lagt fram sin proposition “Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt” (Prop. 2009/10:175).

I propositionen betonar regeringen att “en välfungerande förvaltning” är en viktig förutsättning för Sveriges utveckling och ett “starkt och välmående Sverige”. Härom är inte mycket att säga; ett modernt samhälle är en komplicerad maskin där (åtminstone i de flesta länder) staten är en av de största och mäktigaste aktörerna. I en demokrati blir det därför av central betydelse att denna mäktiga aktör kan skapa förtroende för sin verksamhet.

Regeringen skriver att det “övergripande målet för förvaltningspolitiken ska vara en innovativ och samverkande [min kursivering] statsförvaltning”. Här kan den uppmärksamme notera ett viktigt ord: samverkande. Den svenska förvaltningen har sedan lång tid tillbaka på många sätt fungerat väl och tjänat sitt syfte. En komponent i förvaltningsmodellen har varit en långt gående autonomi för de olika myndigheterna. Detta har inte inneburit några stora problem tidigare när informationsflödena varit tydligare och framför allt mindre. I dagens samhälle, som, om inte av något annat, kännetecknas av en omfattande informationssamverkan, har denna modell kommit till något av vägs ände. Jämför den i många avseenden “autonoma” doktorn i Mariannelund i Emil-böckerna med en läkare som utgör en del av sammanhållen vårdprocess! Det har blivit allt viktigare med informationssamverkan, ja samverkan överhuvudtaget. Det är därför positivt att regeringen lyfter fram samverkan som en viktig del av förvaltningen.

Den första förslagsdelen i propositionen behandlar “en lag om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen”. Förslaget bygger på Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG, det så kallade PSI-direktivet. Lagen syftar till “att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter”. (Övriga delar av propositionen handlar om nog så viktiga saker men de har inte bäring på området information och IT och lämnas därför därhän i denna post.)

Vad regeringen i huvudsak för fram är att det i det moderna informationssamhället finns möjlighet att utveckla nya tjänster som skulle kunna vara till nytta för medborgare och stat (på EU:s webbsida om PSI-direktivet nämns bl.a. GIS-tjänster samt tjänster inom finans och försäkring). Ett hinder för denna utveckling är att stora delar av samhällets “informationsråvara” har varit “inlåst” hos myndigheter och andra offentliga aktörer. Genom att tillhandahålla sådan, av det offentliga insamlad och hanterad, information till “marknaden” för “vidareutnyttjande” kan marknadens aktörer börja utveckla nyttiga och roliga tjänster i en rasande takt.

För oss som arbetat med frågor om informationssamverkan och utveckling av informationstjänster sedan 1999 är dessa frågor välkända och -bekanta. I juni 2000 var jag med och arrangerade IT-kommissionens hearing om offentliga data. En av huvudfrågorna var just “hur samhällets grundläggande information borde göras tillgänglig”. Mycket har hänt sedan dess (även om det funnits skäl att påminna om frågan då, då och då) och det var därför glädjande när kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell på seminariet använde ordet “råvara” om den information och de data som finns inom den offentliga sektorn och som nu ska tillgängliggöras.

Bilden bekräftades av Stig Jönsson, GD för Lantmäteriet, en myndighet som kommit långt i dessa frågor. På seminariet medverkade även ett antal entreprenörer som övertygande beskrev de nya möjligheter som nu öppnar sig och även visade exempel på nya tjänster på informationsmarknaden.

Entreprenören i mig förstår deras entusiasm men den statstjänstemannen i mig störs delvis på den ofta oförtjänta kritik som riktades mot olika myndigheter. Den viktiga debatten om hur vi ska skapa framtidens informationssamhälle blir lättare om man spelar på rätt klaviatur.

I ett av de projekt som jag varit involverad i gjorde vi en sammanställning och analys av möjliga hinder för informationssamverkan mellan de inblandade myndigheterna. I förlängningen låg också tillgängliggörande av information till andra aktörer.

Det visade sig möjligt att sammanfatta hindren i ett antal grupper:

• Mål- och resultatstyrning – ett hinder för samverkan?
• Lagar och förordningar
• Internationella och nationella direktiv och utredningar
• Samsyn och förankring
• Nyttor/kostnader
• Teknik
• Övrigt

Av alla dessa områden var det lagar och förordningar som innebar den största utmaningen. Det var här vi i projektet kände att de största svårigheterna låg, bl.a. i hanteringen av de olika registerlagarna men också i hur lagen (inte) betraktar maskinbaserade anrop i en tjänstebaserade arkitektur. Det är med andra ord här som insatser måste ske! Det krävs förändringar i befintliga lagar lika mycket som nya lagar. Jag hoppas regeringen fortsätter med nödvändiga reformer i spåret av PSI-lagen.

En annan reflexion från mötet var att det (helt naturligt) kom att handla mycket om information och data. Det är viktigt att komma ihåg att data per se är av relativt begränsad nytta. Om någon säger “Anders Karlsson” till dig och du inte vet om det är en kund, en leverantör, en patient eller något annat så är du inte mycket hulpen.

Jag hade med andra ord gärna sett att vi på mötet även hunnit prata en del om metadata. Det är först när vi har gemensamma och välkända informationsstruktur knutna till våra data som vi kommer att se den riktigt dynamiska utveckling. Detta gäller inte minst, snarare allra mest, de data som nu ska tillgängliggöras.

Ytterligare ett exempel: det finns idag ingen given definition av vad en byggnad är. Är en skidlift en byggnad? En bro eller en brygga? Svaret på frågan är att det beror på vem du frågor; Skatteverket, Lanmäteriet, någon av landets kommuner … Tillgängliggör vi information om “byggnader” utan att veta vad vi talar om är risken stor att vi bara att får en hög med data.

Missförstå mig rätt. Jag är stor anhängare av att tillgängliggöra data på samma sätt som t.ex. i Spanien. Det är dock viktigt att data tillgängliggörs på ett sätt som gör dem användbara, ja, begripliga.

Vi måste börja bygga samhällets “mjuka infrastruktur” (dvs. informations-, begrepps- och domänmodeller) samtidigt som vi bygger den hårda infrastrukturen och tillgängliggör data. Annars kommer vi att drunkna i obegripliga data!

Ni som vill prata mer om detta är välkomna att höra av er. Känns som det är lättare att rita och berätta samtidigt som man pratar 🙂

En fråga fick dock inget svar på seminariet: varför i hela friden ska lagen inte gälla för handlingar hos utbildnings-, forsknings- eller kulturinstitutioner? Det är ju här mycket av det gottaste av den offentliga informationen finns!