Sommar och sol och gott om tid att läsa. Så har jag dock till slut börjat läsa trilogin om Ringarnas herre eller Härskarringen om man så vill. Med andra ord har jag just läst ut del 1 Ringens brödraskap (ISBN 91-1-301153-7).
Jag har sett filmen, jag har spelat spelen, jag har läsa Bilbo och Silmarillion men liksom själv huvudsaken har jag sorgfälligt undvikit. No longer so!
Det var förstås något av en strid om jag skulle läsa Ohlmarks översättning eller Anderssons. Till slut valde jag den senare.
När jag var liten var jag rätt stor anhängare av Åke Ohlmarks rent generellt men allteftersom jag läste mer av honom men framför allt mer av andra författare så märkte jag att Ohlmarks hade en tendens att putsa på orginalen. Dessutom har han ett delvis väl överlastat språk. Detta fick vara skäl nog att läsa Andersson.
Dessutom har det ju sagts att Andersson lagt ner extra mycket krut på att ligga så nära orginalet som möjligt. Om detta vet jag föga.
Dock kan jag direkt säga jag känner en stor lust att läsa trilogin på originalspråk. Jag känner att Anderssson språkbruk är väl vardagligt, ja näst intill familjärt och det ekar för mig illa med stolta alver och mäktiga hjältar (se t.ex. sidan 353 när Bilbo ger Frodo mithrilbrynjan: “Rätt tjusig, va?” säger Bilbo. “Nej, den ser nog konstig ut på mig” säger Frodo. “Bry dig inte om det” säger Bilbo. “Nåväl, då tar jag den” säger Frodo).
Dock, kanske var det så Tolkien skrev.
För oss som läste den på originalspråk på 70-talet känna valet av översättare som något av en ickefråga 😉
Trevlig sommarläsning!
/Claes
Men visst skriver A “hobbitar” och inte “hober”? Har alltid haft svårt att föröika mig med “hober”.
Jo, för er som hade chansen att vara gamla i gården redan då 🙂 A skriver hobbitar, Trädskägge, Riftedal m.m. Tydligen utgår han från någon sorts manual Tolkien tog fram vari det bl.a. framgår att namn ska översättas men så nära som möjligt.