Ibland blir saker märkligt aktuella. Nyss publicerade jag en post om filtrering på nätet och vips läser jag denna artikel i SvD. Här finns en utmärkt illustration till den smygande filtrering som Olsson lyfter fram i sin skrift. Apple, Google, Facebook m.fl. agerar smakdomare och suddar allt naket vilket gör att både konst och sexualupplysning ryker med.
Problemet är kanske inte att en kommersiell aktörer agerar på det sättet, det må de möjligen göra på en fri marknad, utan att vi som konsumenter är inlåsta i en viss miljö, ett visst format eller en viss tjänst! Vi kan inte byta även om vi vill och hade andra aktörer att gå till. Om ett alternativt Facebook dök upp, skulle du vara villig att mata in all information igen?
Frågan som aktualiserar är alltså hur kan vi som nätanvändare bli verkliga ägare av vårt eget informationsinnehåll? Hur ska tjänster utformas för att vi ska kunna ta med oss våra poster, tweets, friends etc.? Det krävs mycket mer arbete kring öppna format, öppna tjänster och öppna standarder!
Information wants to be free!
Mycket bra att få snabb återkoppling på posten som jag baserade på en artikel i SvD. I den artikel som kommentaren hänvisar till gör man en distinktion mellan (statlig eller via lagar inducerad) censur och refusering.
Jag framhåller i min post att jag väl kan förstå att kommersiella aktörer kan välja att refusera vissa typer av material och att det kan finnas skäl för detta, skäl som möjligen inte alla håller med om. Min poäng var den att
1) om man refuserar eller censurerar utan eftertanke så kan allt möjligt åka ut med badvattnet och det är inte bra
2) om det bara finns en eller ett fåtal tjänster/aktörer så kan deras i och för sig välgrundade refusering leda till en de facto censur