Sommartid är inte bara lästid. Det är i synnerhet klassikertid! I år var det dags för Kalevala. Detta är ett verk som, från och till och mer eller mindre, stått på läslistan sedan jag såg (en kopia av) Akseli Gallen-Kallelas målning Lemminkäinens moder hos min farmor och farfar när jag var liten. Gallen-Kallelas drastiska, färgrika och färgstarka, närmast serietidningsartade, målningar från Kalevalas sagovärld var sällsynt lockande på ett ungt och ofördärvat barnasinne!

Nå, nu har jag läst Kalevala i 1849 års version (“Nya Kalevala”). Denna version omfattar 22 795 versrader och är ett verk som bygger på, framför allt, Elias Lönnrots idoga och mångåriga arbete att samla in och sammanställa återstående större och mindre skärvor av finsk folkpoesi

Mitt exemplar av Kalevala är en både mäktig (30 * 23 * 4 cm) och vacker sak utgiven 1948 i gnistrande översättning till svenska av Björn Colliander (vilket visar sig vara den första svenska översättning av hela Nya Kalevala). Boken är en praktupplaga som, så vitt jag förstår, överlämnats till ett antal viktiga institutioner och personer (i mitt fall Gösta Rantzow).

Liksom när man läser Odysséen handlar Kalevala mycket om att hitta en rytm i läsningen. Sedan flyter berättelserna på där hjältar och oknytt av olika slag strider och kämpar, där liv skapas och många dör, allt mot bakgrund av en ständigt närvarande natur fylld av djur och fåglar, hav och vatten, skogar och berg.

Kalevala är ett minnesmärke över en nu försvunnen dikt- och sångtradition. Kalevala är också en, än idag, fängslande läsning och en stor upplevelse! Läs den du också!

PS Den som vill läsa mer om Kalevala kan ta del av Björn Collianders Det finska nationaleposet Kalevala här.