Jag tycker om vackra böcker. Detta är en vacker bok. Pappret har en svagt gul ton och är behagligt att ta på. Typografin är tilltalande, såväl i val av typsnitt som i balansen mellan tryckt och otryckt yta på sidorna. Boken är liten och nätt, lätt och ligger väl i handen. Allt detta gör boken tilltalande och då har jag inte ens börjat läsa!

Detta är mitt första möte med Valéry. Tidigare har jag bara läst om honom i samband med att jag läste en bok om symbolisterna. Stig Ahlgren framhåller i sitt förord att Valéry “inte var en folklig diktare” och den ende som förstod Valéry var Valéry. Denna typ av intellektuell elitism i kombination med sarkastisk humor var någon man kunde kosta på sig när det var möjligt att förmoda att läsaren antingen var intellektuell eller i alla fall inspirerade på att vara det. Eller med andra ord: när man kunde räkna med att läsaren var villig att utmana sig och utvecklas intellektuellt.

För det är just denna tanke som slår mig: det fanns en tid när man kunde ge ut vackra böcker som inte hade som mål att förströ eller att ge läsaren tips om hur man blir ännu mer framgångsrik, ännu mer lycklig eller att stryka läsarens ego medhårs. Det fanns en tid när en författare kunde – ja, förväntades – ställa krav och när läsaren just därför sökt denna bok.

För Själen och dansen ställer krav på dig som läsare. Formatet är ett samtal mellan Sokrates och två av hans vänner. De befinner sig på en fest där det materiella överflödet – “Denna obarmhärtiga måltid övergår all fattbar aptit och all trovärdig törst!” – förvandlar själen till “blott en dröm”.

I detta ögonblick inträder en grupp danserskor. Musiken och dansen väcker tankar hos de tre vännerna kring rörelsens betydelse, vår oförmåga att uppskatta det vi har och kan (t.ex. gå) innan vi förlorat det, möjligheten att skilja det materiella från det andlig och vad som berusar förutom vin: kärlek, hat, vinning och makt!

När Athikte så ska göra sin sista piruett faller hon avsvimmad, kanske skadad. De tre vännerna rusar fram för att hjälpa till; en av dem är läkare. Och vi inser att människan, hur högt hon än strävar och hur högt hon än kommit, till slut måste återvända till den värld hon lever i; ej längre “flinga, fågel, idé”.