I början på 1990-talet (dvs. för 30 år sedan) gick jag en 5-poängskurs med namnet “Europa i Öster” som gavs av Cityuniversitetet (ett kortlivat privat universitet i Stockholm). Vid denna tid var det de turbulenta händelserna i det sovjetiska Östeuropa som dominerade nyhetsflöden, politiska analyser och samtal i akademi och ölstuga.

Jag slukade böcker på löpande band före, under och efter kursen varav tre stycken syns nedan. Nyfikenheten och de många förhoppningarna kring vad som hände i österled kan kanske kännas lite märklig idag men detta var ju som sagt 30 år sedan. Andra världskriget var – mentalt – knappt avslutat och Kalla kriget var i sin allra sista fas.

Några exempel får illustrera känslorna. En handlade om Baltikum, en på många sätt mytomspunnen del av Europa (alldeles särskilt kanske för oss i Sverige) som få besökt och där längtan var stor om att åter få knyta banden över Östersjön. Samma gällde förstås övriga länder bakom Järnridån om än med olika förhoppningar för olika länder i Väst. En annan handlade om Sovjet som en supermakt som, trots en ibland hotfull retorik och lokala krig och skärmytslingar mot USAs och Västs allierade i Asien, Afrika och Sydamerika, ända levde i någon sorts balans med USA och Väst. En balans som förde med sig en känsla av stabilitet och förutsägbarhet. För oss som var runt 30 år då var mycket av detta svårt att tänka bort, det hade ju alltid varit så …

Så närmade sig ödesåret 1991 och insikten växte att medborgarna i Väst bättre behövde förstå länderna i östra Europa, deras förflutna, deras nutid och möjligheter framåt (Völgyes). Svenska akademiker gjorde insatser för att ur det rådande extrapolera mot framtiden (Gerner, Åslund, Hedlund m.fl) liksom författare och journalister (Skott, Swartz m.fl).

Det man ser – återigen – när man läser om framtiden i backspegeln är hur svårt det är att, även med fakta på bordet, den bästa vilja och intentioner och den högsta kompetensen, förutspå det som komma skall. Mycket av det jag läste då förutspådde inkrementella ändringar i det ryska systemet, en öppnare kommunism; om man så vill en rysk variant av Deng Xiaopings kinesiska kommunism. Alternativet var en snabb demokratisering och ett återinförlivande i en (egentligen aldrig verklig) europeisk gemenskap.

Av allt detta blev, som vi nu vet, intet. I stället fick vi en U-sväng tillbaka till extrem nationalism, militarism och förtryck. Hade vi kunnat förbereda oss? Till och med förhindra denna utveckling? Svårt att säga, svårt att veta … Vi har ju inte ens kunnat hantera våra inhemska högerpopulister …

Så kan man då lära sig något av historien? Ja, det tror jag. Vi kan trots allt förbereda oss om vi vågar tänka på alla möjligheter. Vi kan öva upp vår möjlighet att improvisera utifrån ett antal olika scenarion. Bäst sammanfattas det hela kanske i uttrycket “Plans are worthless but planning is everything” (som Eisenhower kanske inte kom på men i alla fall använde flitigt).