Jag vill förtydliga att det jag kallar kinesiska tecken är det skriftspråk som idag används av folk med kinesisk kultur, både i Folkrepubliken Kina, Taiwan, Singapore och andra platser, av folk som lever under kinesiskt styre som mongoler och koreaner i vissa områden och av japaner. Det har historiskt sett också används av koreaner, vietnameser och andra kulturer som inte alla existerar ännu idag. Jag tar inte hänsyn till skillnaden mellan förenklade och traditionella tecken, de betraktas som ett och samma skriftsystem.
Med tecken menar jag något skriftsystem som påminner om kinesiska tecken i det avseende att varje tecken är ett morfem och inte enbart består av komponenter som beskriver dess uttal men i övrigt inte behöver ha något gemensamt med kinesiska tecken.
Vid frågor eller hänvisningar, se del 1. Nu ska vi ta reda på vad skillnaderna mellan tecken och bokstäver är när det gäller läsning. Jag vill börja med att tala lite om den inre rösten och hur en text kan läsas genom att känna igen den. Hela den här posten grundar sig på ett antagande som är gjort ur mitt perspektiv som svensk: Det finns två sätt att inta skriven information.
Det första sättet använder en “inre röst” som läser upp texten i vårt huvud för oss precis som när vi läser upp en text för någon annan. Denna metod är vanligare bland nya läsare och är långsam eftersom den begränsas av hur snabbt texten kan uttalas, trots att munnen inte används. Personligen använder jag medvetet den här metoden att läsa när jag vill läsa långsamt och slappna av istället för att snabbt konsumera en text.
Den andra metoden går ut på att känna igen ord. De flesta börjar omedvetet göra detta med enklare ord när de blir bättre på att läsa. (Detta kan bevisas genom ett enkelt test där deltagarna så snabbt som möjligt ska räkna antalet av en bokstav i en kort text.) Ord börjar kännas igen som en form snarare än summan av sina bokstäver. Uttalet blir oväsentligt och bara betydelsen återstår. Erfarna läsare kan känna igen inte bara korta ord som pronomen, utan också långa och abstrakta uttryck. På detta sätt kan en text konsumeras med en hastighet av flera ord eller till och med flera rader i sekunden.
När jag studerade i Kina läste jag en kurs i tidningsläsning vars mål var att träna oss i att snabbt få en överblick över långa texter. Tricket var att skumma igenom texten och “snappa upp” information istället för att noggrant läsa den, på samma sätt som när man snabbt ska ta till sig en text på svenska. Skillnaden är att med tecken som de som används i Kina finns det inga ord som är uppbyggda av bokstäver, utan alla ord är en form som kan kännas igen.
Vad detta skulle kunna betyda, men inte kan bevisas utan en vetenskaplig undersökning, är att det går snabbare att läsa en text av tecken än en text av bokstäver. Detta faktum framhålls föga förvånande av de flesta kineser. Men det kan stämma, eftersom uttal inte är relevant ur avseende till läshastigheten, och hur tydligt uttalet kodas i bokstävernas är deras fördel, som ni kanske minns från den förra posten. Därför framstår tecken som överlägsna i avseende till läshastighet. Det finns bara ett undantag.
Om ett fullkomligt okänt ord plötsligt dyker upp kommer en bokstavsläsare att kunna förstå och lägga dess uttal på minnet vilket gör att att personen har större chans att komma ihåg ordet efteråt och söka rätt på dess betydelse eller till och med lära sig ordet genom att fortsätta läsa texten. En teckenläsare kommer ha svårare att skapa sig referenser för ordet, vilket gör det svårare att minnas det till senare. Om vi talar om kinesiska så beror detta dock på om tecknet innehåller några ledtrådar om dess uttal eller betydelse. Eftersom de kinesiska tecknen är de enda som används idag som ett skriftspråk är det svårt att dra generella slutsatser om tecken överhuvudtaget.
En konsekvens av hur tecken läses genom igenkänning kan vara att det är mycket lättare att lära sig läsa kinesiska än att skriva det. Det är ett välkänt faktum att det som inte regelbundet repeterar ganska snart kommer glömma hur ett ord skrivs och mycket senare hur det uttalas och till sist vad det betyder. Vanan att skriva med dator istället för med penna påskyndar glömskan. Dock utgör det knappast ett allvarligt hot mot användandet av kinesiska tecken.
Det var den skillnaden. En annan är vilken information en resande kan utläsa ut ett okänt lokalt ord.
Låt oss föreställa oss att en repslagargesäll från norr kommer till mellansverige och ser en skylt som lyder “kräftor”. Ordet är inte sammansatt och bergsbon vet inte vad det är, men han kan uttala det, tack vare bokstäverna som utgör det. Nu har han två metoder till hands för att förstå ordet. För det första kan han med uttalets hjälp fråga någon vad det betyder och för det andra kan han anta att ordet har liknande betydelse som något annat ord med ungefär samma uttal. I det här fallet skulle han kanske gissa på “kräva” och gissa fel. Han går därför och frågar och får veta vad ordet betyder.
Låt oss nu föreställa oss en nunna från Hunan, en inlandsprovins i södra Kina. Hon är inte ovan vid vatten eftersom Hunan betyder “söder om sjön” men under en vallfärd till kustprovinsen Guizhou stöter hon på ett nytt och okänt ord, nämligen “hav”, som skrivs 海 och uttalas hai3. Hav är precis som kräfta ett anonymt ord som inte innehåller några andra ord. Hon undersöker ordet och ser att dess tecken består av två delar. Till vänster finns tre prickar som är radikalen för vatten. Det är en ledtråd, men betyder ingenting för den som inte redan har ett koncept om hav. Hon ser att uttalskomponenten till höger är ordet mei3, som betyder “varje”. Om orden hav och varje hade varit mer lika varandra och hon kände till ordet hav men inte dess tecken hade hon kanske kommit på vad tecknet betyder nu. Om uttalen hade varit mer lika hade hon också kunnat fråga någon. Tyvärr har hon inget koncept om hav och när hon går och frågar vad mei3 betyder förstår ingen att det hon frågar efter är hai3. Lyckligtvis återstår en metod: Hon skriver av tecknet och frågar sedan vilket ord som skrivs på det viset. Hon får veta att ordet är hav och det uttalas hai3.
För att sammanfatta: Med bokstäver blir det lättare att lära sig uttalet av ett ord, men med kinesiska tecken kan man få en ledtråd om vad det betyder, även om uttalet undgår en.
Intressant! Klargörande!