Det finns författare som lyckas väva samman verklighet, dröm och saga på ett sätt som gör att man inte alltid vet vad som är vad. Och det är just detta gränsöverskridande som säger oss något mer om att vara människa och om att leva. Peter Nilson är en sådan författare, Isaac Bashevis Singer en annan och Ya?ar Kemal är helt uppenbarligen en tredje.
Handlar Gräset som aldrig dör om en grupp bybor som plockar bomull för att kunna betala av sina fordringsägare och köpa mat för vintern? Eller är det hela en dröm eller blandning av mångas drömmar? Hur skulle man annars kunna förklara de tre männen som ständigt letar efter Shevket Bey utan att finna honom? Eller örnen som ständigt flyger över fältet där byborna arbetar? Eller är det hela en saga där demoner, helgon, hjältar och skurkar upplever storartade äventyr? Namn som Skjortlös, Långe Ali och Gamle Halil och Bergtagen Ahmet antyder ju detta.
Det är i vilket fall en vacker och magisk historia. Dessutom tror jag boken i sig är magisk: den är 350 sidor lång, jag läste ca 50 sidor per dag och likväl tog det två veckor att läsa ut den …
 |  |  |  |