London, olympiaden och Peking

hejhej

London-OS överträffade de flesta förväntningar, vilket säger mer om förväntningarna än om själva olympiaden. Många verkade nämligen tro, eller frukta, att britterna skulle vilja söka överträffa kineserna i storslagenhet och budget beträffande inlednings- och avslutningsceremoni. Britterna körde dock lyckligtvis endast sitt eget lopp vilket lyfte fram ett par intressanta kontraster mellan 2008 och 2012. Den mest slående att en sångerska nekas scenen på grund av hennes utseende jämfört med att låta en kör av funktionsnedsatta barn medverka. I mina ögon framstod britternas trummande med soptunnelock och kvaster som en medveten satir av kinesernas älskade trumtradition.

I SvD (upplaga andra helgen augusti 2012) kunde man läsa att det var länge sedan ett olympiskt spel gick med ekonomisk vinst. Mig syns det förfärande att OS inte bara har blivit ett tillfälle för världens stornationer att tävla om medaljer och pinka revir i varandras huvudstäder utan också att tävla i pengaslöseri. Det vore intressant att se OS förbrödrande amatöranda återuppstå, kanske under ett litet skitlands uppriktiga vingar men det var inte det jag skulle prata om. På den fronten har Storbritannien en del ändringar att utföra tills deras nästa OS (tomma arenor, skyhöga priser etc) men det var inte heller vad jag skulle prata om. Vad jag vill komma fram till är Kinas relation till OS.

Jag är för ung för att veta om detta särdrag är gemensamt för alla länder med kommunistiska ideal, men Kina tycks lida av ett allvarligt bekräftelsekomplex. Vem som ska stå för bekräftandet är oklart men behovet av den är i samma storlekordning som den övertygelse som driver jänkarnas atleter till sådana fantastiska bedrifter. Även om, som en vän jämt påpekar, västerlänningar drivs för att mätta ett individuellt behov och kineser ett kollektivt behov (i detta fall behov av bekräftelse).

Härifrån vore det lätt att börja resonera till- och frambaka kring hela Kina-Väst-enigmat. En vecka senare skulle fortfarande inga svar ha erhållits så eftersom jag hellre säger mindre än mer nöjer jag mig med att undra:

Är jag en idealist, jag som drömmer om att Kina ska gå i bräschen för att organisera ett OS i ursprunglig, broderlig amatörstil?