Hunan och bästa Korea

Förra veckan var skolans språkträning, som ordnas varje år för eleverna i min årskurs. Det går ut på att alla elever åker till en annan del av Kina och lär sig om den platsens kultur. Praktiskt taget är det en jättestor klassresa, även om lärarna hellre kallar det språkträning. I år var destinationen provinsen Hunan, först staden Zhangjiajie och sedan provinscentret Changsha.

Tågresan ned till Kinas mitt tog 21 timmar. Det låter som en mardröm, men eftersom vi hade sängplatser var det riktigt bekvämt. Eget utrymme att fly till om man vill vara ifred och plats att spela spel, leka lekar och prata. Somna på kvällen i Shandong, med oändliga bruna fält och växthus utanför fönstret och vakna upp nästa dag i Hunan, med tåget omgivet av grönska, små gårdar och häpnadsväckande raviner. Superbra. Nackdelen med tåg var toaletterna, som måste ha svämmat över två tre gånger under resan.

Zhangjiajie med omgivning har sammanlagt en och en halv miljon invånare, som på sistone har kunnat börja försörja sig på turism. Den största delen av befolkningen tillhör folkgruppen tujia. Enligt historien fördrevs tujia för länge sedan av han in bland bergen runt Zhangjiajie. Där fann tujia en säker ort. Nu har bergen blivit kända som en av Kinas skönaste platser och människor från hela landet och världen färdas dit för att få en skymt av bergen som gav inspiration till de flytande klipporna i filmen Avatar.

I bergen finns vilda apor som inte drar sig för att rycka godis ur händerna på skrikande turister.

Vår resledare Weiwei bryter fördomen om kineser som ett omiljömedvetet folk, avgränsat från naturen. Hon fick flera gånger läxa upp turister som matade aporna, och berättade gärna för oss om stadens investeringar i medvetenheteskampanjer för att hålla bergen rena.  Till hennes favoritintressen hör bergsklättring och vandring, och då finns nog få bättre städer än Zhangjiajie. Hon bekänner sig som en tujia och berättar om särskilda seder som folket i Zhangjiajie har, till exempel de traditionella bergssångerna och vanan att modern bör gråta en hel vecka innan dotterns bröllop, men Weiwei slår mig som ett utmärkt exempel på hur Kinas folkslag är mer lika än vad officiella “fakta” verkar vilja att man ska tro.

Samma kväll får jag ett exempel på hur de ändå är olika. På Weiweis inrådan gick jag och två klasskamrater samma kväll och såg en sång- och dansföreställning, Charmerande Xiangxi （魅力湘西，Xiangxi är ett annat namn för Hunan), som verkar vara Zhangjiajies gyllene gås näst efter bergen. Det var reklam för den överallt. Föreställningen var fylld av nummer med lokala sånger och folksagor. När stunden kom att visa upp gråtsång, de sånger som modern och andra familjemedlemmar bör sjunga under sorgeperioden innan en dotters bröllop, hände något som fick mig att vrida mig lite i stolen. När sångerskan för första gången under framträdandet bröt ut i snyftningar drog ett skratt som en löpeld genom publiken, först nervöst, men sedan mer självsäkert allt eftersom fler deltog, innan det snart dog ut.  I det ögonblicketfladdrade två tankar för mitt inre öga:

1. Att publiken såg sig som annorlunda jämfört med skådespelarna.
2. Att publiken genom att skratta bekräftade sig själva som normen på grund av sitt överlägsna antal.

Detta till trots att flera skådespelare mycket möjligt kan ha varit anställda från teaterskolor utanför Zhangjiajie och bara låtsas vara från bergen.

Vi klättrade i berg, eller snarare vandrade längs leder, varje dag i Zhangjiajie. Här är en bild av ett berg som ser ut som två gamla älskare.

Till allas glädje följde våra guider med till Changsha, och programmet där var mer omväxlande. Men vissa delar var lite förvirrande. Enligt programmet skulle vi ha sett “mandarinholmen” (som i frukten alltså) men på grund av tidsknip hann vi bara stanna en stund vid floden som ger Hunan dess alternativa namn, Xiangjiang (湘江).

Enligt programmet skulle vi besöka Changshas stadsmuseum, men eftersom det var stängt för ombyggnad stannade vi utomhus i dugget och såg en staty av Mao, huset som Mao bodde i ett tag i Hunan och ett hus med en bild av Mao på. Weiwei gjorde besöket bättre genom att berätta om hur viktigt Hunan var för revolutionen och innebörden av fläcken på Maos haka*.

Enligt programmet skulle vi besöka Changshas universitet, så alla förberedde sig på att prata kinesiska med eleverna där. Vad som hände var att vi fick lyssna på en alltför lång föreläsning med lågupplösta bilder om Hunans historia och arkeologiska fynd (bland annat ett tusenårigt lik som ännu är vått) av en professor som var bättre på att mala än att prata. Sedan visade sig att vi skulle träffa Changsha universitets utländska elever, inte deras kinesiska. Ööh. Så lärarna fick min klass att framföra sången som vi hade tänkt framföra på kvällens klassmiddag inför Changsha universitets ungefär åtta utländska elever. Och alla våra cirka 70 klasskamrater. Snacka om antiklimax. Dessutom, när eleverna från Changsha gjorde ett framträdande sjöng de på engelska…. klassmiddagen i slutändan var lyckad i alla fall.

Det var oklart vad vi skulle göra enligt programmet, och ännu oklarare blev det när vi anlände vid kontoren till Huakai innovation (华凯创业) och vi fick en hastig visning av företagets teknologiska produkter, som 3D-skärmar, 360°-skärmar och en cykel man kan spela datorspel med. Jag frågade vår företagsguide om de någonsin ordnade företagsfester i rummet med 360°-skärmen men hon förstod inte vad jag menade. Dessutom kunde vi ställa alla frågor vi hade efter visningen till en av företagets chefer. Mest ville jag fråga vad vi gjorde där över huvud taget. Tydligen tar företaget fram interaktiva utställningar för muséer och andra, det fick jag ut av det hela i alla fall.

Enligt programmet skulle vi besöka Yuelu-akademin, ett av Kinas äldsta lärosäten, och det gjorde vi faktiskt. Mao studerade där ett par år, och hans andra hustru var dotter till akademins rektor. Tyvärr förstördes akademins bibliotek under det andra sinojapanska kriget. Akademin används än av till exempel filosofielever från Changshas universitet.

På kvällen drog ett stort antal av oss ut för att göra staden osäker. Jag hade tänkt mig historieberättande på en pub, men det blev en nattklubb. Kvällen var dock inte misslyckad för det eftersom sällskapet var utomordentligt och jag fick tillfälle att beskåda en kinesisk parningsdans. Precis som i väst är det nämligen vanligt bland  ungdomar i Kina att efter skymningen uppsöka nattklubbar för att supa eller dansa men egentligen för att träffa det motsatta könet. Honorna uppsöker lagom avskymda bord för att därifrån betrakta hanarnas dans. Med egna ögon såg jag hur den går till. Först drar de upp tröjan för att avslöja magen, min personliga analys är att ju större magen är desto attraktivare tycker honorna att det är, eftersom de med större mage drog upp tröjan mer. Sedan håller de varandra i händerna i en cirkel och dansar i guppande rörelser. Tyvärr stördes hanarna i sin dans av det stora antal utlänningar som helt plötsligt drasade in, övertalade DJn att spela YMCA och helt bröt lokala dansnormer.

På tågresan hem var alla trötta, men jag och två klasskamrater tog chansen att göra en våghalsig reda först framåt i tåget och sedan akteröver. Tyvärr avbröts vår färd framåt när vi nådde sittplatsvagnen. Passagerarna där hade ungefär lika mycket personligt utrymme som kycklingar i en tändstickask, så vi valde att inte forcera hindret. Istället vände vi bakåt och vi nådde hela vägen till vagnen innan det bakre loket, det som personalen sover i. De har det lika bekvämt som passagerarna. På vägen tillbaka för att rapportera att världens båda ändar blivit upptäckta skådade jag en vidrig best genom en öppen toalettdörr. Lyckligtvis hann Okan dra igen dörren innan den kunde slingra ut ur sin porslinshåla. Nu när vi ändå pratar bajs kan jag passa på med att dra till med den mest hårresande toalettvistelse jag någonsin upplevt. Det var på tåget, såklart. Först var det inget särskilt, riktigt behagligt faktiskt. Men sedan, när dags var att spola, utstöttes ett ohyggligt hostande ljud ur avgrunden innan den spottade mot mig. Lyckligtvis undvek jag projektilen. Klart om det.

Nu vill jag prata om nordkoreaner. Under resan till Hunan fick jag nämligen veta att jag har en i min klass, så jag såg till att prata en del med henne. Hon är definitivt inte normativ för sina landsvänner, men kanske för de som studerar på BLCU. Ingen porträttbricka på bröstet, kinesiska kopior av amerikanska märken på kroppen och en Samsungtelefon i handen. Musiksmak: pop. Umgås gärna med sydkoreaner men om man frågar så är det NORDkoreanska hon talar. När vi jämförde språk kom vi fram till att sydkoreanska och nordkoreanska är praktiskt taget identiska, men undantag för vissa låneord (som kulspetspenna), där nord lånar från kinesiska och syd från engelska. Besvarar gärna oanklagande frågor om sitt land, dock med oskyldiga svar. Jag lärde mig att nordkoreaner inte är religiösa, men “istället har vi nog ledarna, tihi”, går ut på karaoke med vännerna på lördagskvällarna och kan ha som ambition att studera ekonomi i framtiden i syfte att jobba med internationell handel (mellan Kina och Nordkorea).

Det här blev väldigt långt, så jag struntar i att skriva om Karate Kid. Det får räcka med att säga att vilket land det än är Dre och hans mamma flyttar till så är det inte samma som jag bor i. Skräpfilm.

*Han genomgick en förvandling någon gång i 30-årsåldern efter vilken han fick ännu större pondus och en fläck på hakan. Vetenskapligt oförklarligt enligt Weiwei.