Recension av Død Snø

Idag var jag och såg filmen “Död Snö” med en kompis. Jag hade tittat lite i tidningarna efter var den gick och upptäckte att den endast kunde ses i Heron City denna molniga måndag. Andra sidan Stockholm, duh. Avstånd kan dock inte stoppa filmfantaster och en timme senare klev vi för första gången i våra liv in i Heron City. Efter ett tag hittade vi rätt rulltrappor upp till biografen (stället påminner lite om Hogwarts – rent arkitektoniskt, på grund av rulltrappornas förvirrande placeringar och vinklingar). Glada att ha nått målet på vår färd gick vi fram till disken, noterade via teven på väggen att det fanns 125 lediga platser och beställde en classic meny, två rullar mentos samt två biljetter till död snö. Killen i kassan ögnade oss snabbt upp och ner, såg lätt misstrogen ut och avslutade med att misstroget upprepa “Död snö?”. Det visade sig att biografen endast innehöll 125 platser, så han måste snabbt ha kilat iväg och sagt till att de trots allt behövde sätta på filmen.

No biosalong for old men, för en och en halv timme framåt skulle den vara vår. Kanske en once-in-a-lifetime händelse, så vi försäkrade oss om att inte låta det gå till spillo. Alltså- mobilen på, använda guldstolarna som soffa och högt ropa “Woh-hoooo” samt diskutera de senaste konsolspelen och huruvida karaktärerna skulle överleva.

Filmen började med rock ‘n roll och ett dödsfall några sekunder efter start. Nu var vi riktigt taggade på att se filmen. Dags att jag kommer till filmen då. Efter mordet får vi se några vackra fjäll som glänser i solen och strax börjar filmen på riktigt. Sju medicinalstudenter (kunskaper de får nytta av) reser till en stuga i fjällen för att spendera påsklovet med skoteråkning, musik och öldrickande. Den åttonde skall anlända till fots (hon är nämligen sportig får vi veta). Å, just det, stugan har såklart ett skrangligt utedass samt ingen telefon och täcks inte av mobilnätet. Filmen fortsätter litet småkusligt, med skuggor i skogen och en gubbe besöker dem i stugan. Han berättar historien om områdets spöken och att det finns en ondska gömd i bergen, jajamänsan. Dessutom hittar ungdomarna en kista med gamla medaljer och mynt som de plundrar och stoppar på sig. Filmen innehåller flera flirtar till en känd filmserie som utspelas i Karibien, alltså. Kusligheterna urartar (!) till splatter vilken sedan likt en syndaflod av inälvor översvämmar filmen. Emellanåt skymtar litet komedi men resten är skräckklichéer och en nedräkning från nio vilken börjar några sekunder efter filmens början och slutar några sekunder innan filmens slut.

Negativa sidor: Det här är en sådan film där man plockar ljusglimtar istället för kalkoner, men man kan lugnt säga att splattern överstiger både det roliga och det äcklande. Idiotiska hjältar och hjältinnor tillhör ju det basala.

Positiva sidor: Det var bra skådespeleri (så bra som det blir….) och ett bra musikval som passar till filmens tema. Och ja, det är positivt.

Avslutar gör jag med att spoila i vilken ordning karaktärerna dör, like it or not. Vill man se filmen kan man hoppa över det men om man inte gör det spelar det ändå inte så stor roll.

Hoppas jag skriver dem i rätt ordning nu.

1. Sara (Utan spektakel)
2. Tjejen som på toaletten (Henne minns man minst)
3. Gubbo (Geväret skall peka framåt, inte uppåt!!!)
4. Tjockis (Du skulle inte gå nära fönstret och behåll huvudet i sådana där situationer!)
5. Blondie (Titta framåt och dö utan spektakel, som Sara, tack!)
6. Rastagirl (Airstriken var cool, hon tog silver, men knacka inte yxsvingande killar på axeln, dammit!!!)
7. Coolgutten (Tog guld. Bet en zombie, höll kvar huvudet med tesatejp och byggde en warthog av sin skoter.)
8. Understället (Dödad av ett träd, hur illa kan det bli?)
9. Enarmad (Två minus. Ett för att han inte kan amputera sin arm ordentligt och sedan för att han har lika svårt att bli av med stöldgods som Keira Knightley)