Epilog

Så nu sitter man för tredje, eller till och med fjärde, dagen i vardagsrummet hemma och slår ihjäl tid. Ungefär lika lång tid som jag har spenderat på att utan resultat fundera kring vad jag hade tänkt skriva här. Hjärnan har säckat ihop som ett soppfyllt, men stucket, köttknyte vars innehåll rinner omkring längs med tallrikskanten…..

Böerk.

Det enda jag egentligen har kommit att tänka på är att det är svårare att återanpassa sig till hemmet än vad det var att justera sin livsstil efter kinesisk miljö. Den omedelbaraste, men minst poetiska, effekten är att min mage inte alls gillar svensk kost nu. Hur mycket jag än hungrar och längtar så blir magen ett kärnvapenkrig (???) efter en handfull hallon eller en enkel smörgås :/ Nog gnällt och mer prat om intressanta saker!

Andra mindre trängande, men kanske mer oroande situationer har upppstått. Som håglösheten som uppstår när man slits ur en rutin (även under sommarlovet utövade jag ju sport eller liknande nästan varje dag)och slappheten som uppstår när man inte själv behöver ta hand om alla detaljerna i sitt eget liv längre. Nå, strax kommer man behöva ta körkort, lära sig hur banker fungerar och deklarera själv men det är, faktiskt, inte samma sak som ordna ordentliga måltider tre gånger om dagen, självmant studera eller bo utan sin familj.

För det tredje är det intressant att kliva in i en massa gamla vänskaper igen. Det är otvivelaktigt att det inte är särskilt mycket med en (eller många för all del) människa som behöver förändras under ett år samtidigt som någon kan förändras helt och hållet (vilket har sagts om mig, men känslorna var ömsesidiga). Nå, det jag försöker säga är att det är helt olika saker att lära känna en människa och att åter lära känna samma person. Nu förstår jag också vad man menar med att vänskap bildas genom vanor och ritualer. Här låter jag bli att skriva en recension av en bok om övertalning och det mänskliga psyket som jag har läst.

Öhm. Jag blev tyvärr avbruten av flera olika personer var och en med otroligt-med-stort-O viktiga ärenden medan jag skrev så jag kan inte riktigt minnas om jag hade något mer att säga eller om jag var färdig såhär. Skyll på dem ifall ni ville läsa mer idag.

Nåväl, inget jag har skrivit, eller låtit bli att skriva, har väl än så länge direkt bidragit till en enskild individs olycka så…. jag var färdig här. Vidare! Dara-pe?i-pommmmm!

EDIT: HERREJÖSSES VAD HAR VETENSKAPEN GJORT!