Lianyungang

Jag har nöjet att vara gäst hos familjen Jin som bor i staden Lianyungang. Staden ligger vid kusten ungefär mittemellan Beijing och Shanghai och står inför ett intressant dilemma, som jag strax ska berätta om.

20130830-194652.jpg

Lianyungang ligger på en breddgrad långt söder om södra Europa, så klimatet för tankarna till djungel och tropiker. Ungefär som den man kan uppleva på Skansens Akvaria. Staden börjar precis där havet slutar och omges av dramatiska kinesiska berg. Bergen i Kina är mycket yngre än de i Skanderna vilket gör de mer intressanta att titta på för vissa människor än vad kineserna själva kanske förstår. Staden täcker en stor yta för att kunna hysa sina fyra miljoner människor så stadsdelarna binds samman av mycket långa huvudleder. Den mest spektakulära är den flera kilometer långa, artificiella landtunga som förbinder ö(arna) Liandao med fastlandet. Vidare åtnjuter staden stor tillväxt. Till exempel har en expressbusslinje “BRT” (istället för tunnelbana) nyligen upprättats och Shanshan, som kommer hem en gång om året, berättar att varje år har hon svårt att hitta på grund av att nya, högre, hus har byggts och skymmer de gamla.

20130904-194739.jpg

Turister både inifrån och utifrån Kina kan hitta saker att göra i Lianyungang. Fastlandet, men framför allt Liandao, erbjuder strålande möjligheter till bad och solande. Många kineser från inlandet flockas till Liandaos stränder. Samtidigt finns det en liten militärbas på ön och soldaterna löper upp och nerför berget. För en kinaintresserad utlänning finns kanske inte lika många sevärdheter som i till exempel Beijing men Lianyungang har ett berg som är mycket särskilt, nämligen den i även väst kände Apkungen Sun Wukongs hemberg. Berget heter Huaguo Shan, bokstavligen “Blomfruktberget”. Huvudattraktionen är grottan som Sun Wukong enligt legenden bodde i, med ett vattenfall till dörr, men det finns flera andra utsiktsplatser med mera.

Värd att nämna är också templet Sanyuan (Sanyuangong). Det har restaurerats i flera omgångar ända sedan 1700-talet (!) och är hem för några mycket ärevördiga träd. Be en bön först bara, om ni hellre tar bussen upp än går hela vägen – det finns inga säkerhetsbälten och chaufförerna kör som om hela den kejserliga japanska armén var efter dem (templet skadades när armén genomsökte berget på 40-talet).

Skaldjur och fisk är populära på menyn men matvanorna är annorlunda än de svenska. Kineserna äter sina skaldjur varma och med vinäger. Snäckor går också att äta, vilket förmodligen inte faller nordbor på tungan. Det smakar helt okej, ska jag berätta. Men en gång räcker.

En annan stor näring i Lianyungang är tung industri, som bland annat tillverkar kastruller. Detta kombinerat med stor tillväxt och en kinesisk dröm om en bil per familj har den mycket sorgliga effekten att Lianyungangs luft är mycket sämre än vad man skulle vilja önska av en semesterort. Även om luften är mycket bättre än Beijings är det oftast så mycket smog att horisonten inte kan urskiljas. Jag behöver nog inte påpeka hur deprimerande det är.

Lianyungang är en stad som kan komma att bli ett mycket populärt resmål i Kina för utlänningar. Maten finns här, liksom sevärdheterna och inte minst stränderna. Men först måste turistindustrin utvecklas till att kunna konkurrera med redan populära orter i till exempel Tailand utan att samtidigt göra staden smutsigare än den redan är. Frågan är om det är görbart. Frågan är också om det ens finns ett intresse av att locka utlänningar när det redan är så många kinesiska badgäster med – än så länge – mycket lägre krav. Bara tiden kan avgöra det.