Generationernas skiften

I förrgår firade kineserna midhöst ??? (zhong1qiu1jie3) vilket traditionellt sker på ett sätt som inte är helt olikt svenskarnas sätt att fira midsommar, nämligen med släkt, alkohol och gamla traditioner. De gamla traditionerna inkluderar månkakor, yue4bing3, som orsakar Kinas miljöaktivister en knakande huvudvärk. Men det handlar inte den här posten om.

IMG_2428
Så här kan kinesiska berg se ut. (Eget foto)

Människorna jag firade tillsammans med tillhörde tre generationer. Eftersom högtiden firades genom att tillbringa två dagar på ett hutongmotell, så kallat, nong2jia1yuan4, tillbringades dagarna med att fiska (Vilket innebär att vi håvade ihop en hink tångräkor varav hälften dog av hettan. De överlevande lagades i någon slags deg till kakor som alla fiskare utom jag åt flera stycken av.) och vandra i berg. Kineser har rykte om sig att inte vara det mest miljömedvetna folket och det är denna fördom som jag fick insikt i och är anledningen till att jag skriver denna post.

Medans vi vandrade nerför berget hörde jag två av de lite äldre förklara för sin femåriga dotter varför man inte ska slänga plast i skogen eller ha sönder träd. De berättade för henne att människan måste hålla omgivningen ren och att vi måste älska naturen för allas väl. De berättade att staden är människans land medan skogen är trädens och stenarnas land. Om jag bara berättade den här delen av historien vore det svårt att tro att kineserna är så miljöovänliga som det sägs, inte sant?

På resan hem åkte jag tillsammans med ovan nämnda lilla flickas farmor och farfar i deras bil. Under den tre timmar långa färden åt vi frukt och fyllde två plastpåsar med skal och omslagspapper som jag knöt ihop och ställde mellan mina fötter. När vi kommit in i Beijings norra orter upptäckte farmodern det och räckte fram dem till farfadern (ingen av dem körde alltså) som helt sonika kastade ut dem genom rutan, ut på den lilla gräsmattan mellan bilväg och gånggata.

Två gånger högg det till i ett grönt svenskt hjärta. Någon kommer säkert skratta åt mig för att jag berättar det men ännu samma kväll hemsökte minnet av påsarna mig. Påsarna kan tyckas som en banal sak, för den som inte har för vana att tänka efter. De där påsarna är faktiskt bokstavligt talat ytterligare två bördor för en framväxande generation som redan kommer vara tungt belastad med uppgiften att försörja just de åldrande människor som skräpat ner Kina.

Förmodligen hade farfadern aldrig kastat ut påsarna om han också kunnat se dem så.

Men det vore orättvist att fördöma den äldre generationen eftersom de liksom vi bara är produkter av vår samtid. Kineserna har en lång och svår väg att gå mot det rena och civiliserade (som det står ovan de allmänna pissoarerna: Ett litet steg närmare för ett civiliserat samhälle!) samhälle som de eftersträvar. Om du inte kan hjälpa dem kan du hålla tummarna för dem i alla fall!

Härnäst: kinesiskt brännvin!