Baijiu

Jag passar på att skriva en kort post om kinesisk baijiu (vitsprit). Läs mer på Wikipedia. Baijiun är kinesernas motsvarighet till japanernas saké och vårt brännvin, men har det överlägset sämsta ryktet. En vanligt beskrivning, som väl alla som läst någon Min upplevelse av Kina -bok har hört, är att det av smaken att döma skulle passa bättre i en maskin än i en människa. Trots det blomstrar baijiu-marknaden.

Förutom alla de billiga märken som underhåller folket under högtidsdagarna, håller de fattigaste delarna av befolkningen varma och går att köpa i 5-litersdunkar i en vanlig mataffär finns också de superlyxiga märkena. De som kostar mellan hundratals och tusentals kronor flaskan. Vissa märken kanske bara produceras på en enda gård i hela Kina. Märken som dessa som förtärs och skänks bort i stora mängder i affärssammanhang utan att någon vet om de egentligen smakar bättre än de billigare alternativen. Mer om det står på Wikipedia.

Självklart finns det kännare också, som påstår (och vi litar på dem, för ingen annan vet ju riktigt) att det finns stora smak- och kvalitéskillnader. Jag har bara smakat Erguotou och Shilibacun som är bland de billigare och de gör en definitivt inte nyfiken på andra smaksensationer.

Mest av allt påminner baijiu mig om vad jag har hört om whiskyns ursprung, nämligen att den från början var en odrickbar, brun sörja som bara konsumerades av skotska gubbar ända tills engelsmännen var tvungna att dricka det eftersom tillgången till allt annat begränsades på grund av krig. Hur whiskyn utvecklats sedan dess vet nog var och en.

Hittills visar baijiun dock inga tecken på att gå samma väg. Den dricks bara i Kina med omgivning och den enda som köper med sig en flaska hem till väst som gåva gör det för att de vill se sina vänner grimasera. Men håll ögonen öppna, man vet aldrig vad som kan dyka upp i Systembolagets hyllor med en nätt pamflett om cocktail-möjligheter härnäst.