Resans femte dag och tredje mål. Tongli är ett litet samhälle, förvandlat till turistattraktion. Byn är en av Kinas berömda kanalstäder. Föreställ er Venedig men mycket mindre och utan samma historiska betydelse. Nu har dock Tongli och Suzhou smält samman. Suzhous museum precis utanför Tongli också, tillsammans med fler turistgator och små stånd och butiker. I själva byn står mycket kvar som från gamla tider, som tandläkarens bostad. Många människor bor kvar och försörjer sig på restaurangverksamhet. Kanalerna används fortfarande, i alla fall för att tvätta, det kan jag gå i god för.
Till skillnad från bilden ovan, som är tagen från en bro, finns det ofta breda gångvägar längs med husen och kanalerna. Det finns också ett stort torg, som många turister (och de var många!) samlades på. Där fanns en mekanisk rodeotjur, försäljare (de säljer knäck så klibbigt att det rinner av pinnen) och en liten scen där opera framfördes.
Det mest spännande i Tongli var den forne rikemannens bostad. Han var inte landägare, utan jobbade som tjänsteman åt kejsaren. Förmodligen var han uppskattad eftersom porten till residenset som inte vette inåt mot Tongli var skänkt till honom av kejsaren själv. Självklart var porten nästan större än själva huset.
Något som kanske alla kinesiska hem har gemensamt, är att de är så sparsamt dekorerade. Det tycker jag i alla fall gäller både för de vanliga kinesiska hem jag besökt hittills och palats och residens som detta. Självklart fanns ett par konstskatter i varje rum, men de stod sällan så att de var lätta att betrakta från en stol…
Residenset hade också ett tempel för förfäderna. Under 1900-talet användes det som spannmålsförråd och behövde helt renoveras innan det kunde användas som museum. Uppenbarligen är stilen i japanska förfädratempel, med rader av små namnbrickor, också hämtad från Kina, liksom så mycket annat. Jag vill också nämna att bara rika människor fick ha golv mönstrat som på bilden nedan, eftersom i mönstret syns 人 som tecknet för människa och bara de som försörjer sig på andra människors arbete kan tillåtas att symboliskt trampa på andra…
Om natten börjar restaurangerna flitigt slita.
Jag fick också i andra hand uppleva lurendrejeri, när Shanshan köpte den här asken med godis i en butik.
Men öppnade den och till sin besvikelse upptäckte att något saknades. (När bilden togs hade vi redan ätit tre.)
Till sist vill jag nämna ett annorlunda sorts äktenskapsannonser som fanns i gamla Kina. Så här gick det till: När mannen bestämde sig för att behålla en dotter gick han ut och planterade ett träd av en särskild art som jag inte minns. När folk utanför hushållet sedan såg att trädet hade vuxit upp så visste de att något annat också hade slagit ut innanför murarna.
Under Qingdynastin fick nämligen inte kvinnor, i alla fall inte de som tillhörde rika familjer, lämna huset. Alla äktenskap organiserades genom släkt eller proffessionella giftemålsagenter.
Många spännande poster i rask följd 🙂